<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>anapneo Feed</title><link>http://anapneo.agnesmed.be/</link><description>&lt;p&gt;&lt;em&gt;anapneo&lt;/em&gt; betyder &lt;em&gt;andas &lt;/em&gt;på grekiska. här tänker jag andas. ömsom djupa andetag, ömsom lätta. ibland har man dålig andedräkt.&lt;/p&gt;</description><item><title>Trosutveckling</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=42</link><description><![CDATA[  Jag var konservativ, och det är jag fortfarande. 

 När jag började läsa teologi, gjorde jag det på en skola
med en liberal utbildning, och då var steget från min egen tro för utmanande. Så
jag läste ett år, och tog sedan ett sabbatsår för att fundera ett varv till på
om det verkligen var tanken att jag skulle fullfölja en teologisk utbildning.
Jag insåg ganska snart att det verkligen var så, men då ville jag läsa på en
skola där man hade en konservativ utbildning. Så jag cementerade min
konservatism under några år, kan man säga. 



 Min tro var bibeltrogen, såtillvida att jag stötte bort
allt som talade emot den. Jag var väldigt exkluderande, och ansåg mig ha mandat
att döma andra människor. Jag gick helt enkelt med skygglappar mot omvärlden.
Den kunde lika gärna rasa – jag var ju trygg i min tro! Jag trampade nog på
fler tår än jag fått veta.  Redan mitt sista år mötte jag en pastor som gav mig
kritik på flera områden, där jag behövde förändra mig. Det gjorde naturligtvis
fruktansvärt ont, och stundvis tyckte jag inte om honom. Idag är jag djupt
tacksam för att han förmanade mig. 

 Något år senare skulle Jonas Gardells dokumentärserie ”Om
Jesus” visas på TV. Jag kände inom mig att jag ville se den. För om jag sedan
tänkte kritisera den, så ville jag inte vara en av alla dem som inte ens sett
den. Jag började intressera mig för andra tolkningar, som inte bara bekräftade
min egen tro, och jag visste att det skulle vara tufft till en början. Jag
ville inte titta på TV-serien med armarna i kors, för då hade jag inte lyssnat
på honom alls. Inom mig grodde tanken på att jag måste öppna mig och inse att
andras tolkningar inte bara ska förkastas. Jag är övertygad om att det var den
Helige Ande som sade det till mig. Och när jag utgick från att Jonas Gardells
Jesus-forskning var hans tolkning, utifrån den kontext han är i, det han läst
och det han växt upp med, då kunde jag titta med en avslappnad attityd och
njuta av det han förklarade. Då kunde jag ta in och bevara det som var bra, och
pröva (istället för att förkasta) det som var mindre bra. 

 Efter TV-serien ökade mitt intresse för andra synsätt.
Jag köpte böcker som gav ett utifrån-perspektiv på kyrkan, som beskrev det jag
är hemmablind för, men borde veta. Jag började lyssna på Teologiska Rummet i
Sveriges Radio P1, där det alltid är intressanta gäster som ger olika
tolkningar och emellanåt provocerar. Det gick vidare till intresset för orsakerna
till Sveriges sekularisering och humanism. Ju mer skeptiskt och ifrågasättande,
desto intressantare. Humanismen har jag skrivit om i ett inlägg här på bloggen,
i september 2011. 

 Hur mycket jag än lär mig av det som inte bekräftar min
egen tro, hur mycket jag än utmanas, så slutar jag ändå inte tro att Bibeln är
sanningen. Det är fortfarande min utgångspunkt i tron. Jag lyssnar gärna på
Pastor Ulf Ekman, Biskop Anders Arborelius och en stor mängd präster och
frikyrkopastorer som kanske mest är kända i sina egna kretsar. Men jag har
blivit mer ödmjuk inför oliktänkande, och min personliga vision är numera ”inkluderande”
istället för ”exkluderande”.  Kristendomen har gjort enorma dumheter genom
historien i Jesu namn. Många människor har blivit förtryckta och trampade på,
och Bibeln har i otroligt många sammanhang använts som tillhygge. Jag kan
egentligen bara säga förlåt för mina egna fel, men när jag predikar, så försöker
jag göra det även å kyrkans vägnar.  

 Senast idag fick jag reda på att Sverige på 1600-talet
förbjöd katolicismen och bedrev dödsstraff på katoliker. Och allt förtryck och
alla kränkningar som gjorts mot alla som inte är heterosexuella… JAG SKÄMS!!!  

 Den Bibeln som jag läser, och jag har läst flera
översättningar, berättar om Jesus, att Han bland annat umgicks med
pengaförskingrare och prostituerade. Och där det radas upp synder, beskrivs en
hel del som jag gjort mig skyldig till, och jag tror inte att Jesus dog bara
för mig – utan för ALLA människor. Så mitt stora mål är att sluta hyckla, och
istället börja låta min tro uttrycka sig i handlingar. Vill någon följa med på
den resan, så är vem som helst välkommen. Jag kommer inte att lyckas jämt, jag
är bara människa. Gud älskar mig ändå, och Han älskar dig också. 
 ]]></description><pubDate>Tue, 15 May 2012 19:44:45 +0200</pubDate><category>maj 2012</category></item><item><title>Sexig/ sexistisk</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=41</link><description><![CDATA[  Jag rör mig ständigt mellan yta och djup i mina tankar
och intressen. Därför är det inte särskilt förvånande att jag de senaste
veckorna både funderat över skillnaden mellan ”sexigt” och sexistiskt”
samtidigt som jag arbetar med forskning om den historiske Jesus, en forskning
som ska ingå i några Bibelstudium jag ska ha om några veckor. 

 Så jag vill skriva lite om mina reflektioner över de
förstnämnda tankarna, det ytliga. Inte för att jag har någon resulterande åsikt
att lägga fram, men mest för att samla mina tankar, så att jag kanske snart kan
släppa dem! 

 Vi lever idag i ett samhälle som jag skulle beskriva som
översexualiserat. Det mesta som styr rubriker, inom media, och försäljning
handlar om sex. Det tycks mig som att  alla 
tänker att ”Var och en får bestämma över sitt eget liv, jag vill inte
moralisera”. Det är en grov generalisering, jag vet, men jag vill ändå lägga
fram den. Det står i skarp kontrast mot de som å andra sidan verkligen
moraliserar. (Den kontrasten vill jag nog beröra i nästa inlägg!) 

 I allt detta med  sex
säljer  ser jag en ständigt pågående, men relativt oskriven, debatt om skiljelinjen
mellan det som är sexigt och det som är sexistiskt. Och jag frågar mig – vem har
rätt att avgöra, och var går gränsen? 

 För att visa på exempel – kvinnor inom musik- och
filmbranschen vill vara snygga, och när det kommer till stora tillställningar
ska det alltid jämföras klänningar, urringningar, magar och bakdelar. I de flesta fall
klassas det ständigt som sexigt, även om det hela tiden tänjs på det, för någon
vill alltid provocera sin omgivning och få störst bokstäver i rubrikerna. Men
ingen höjer nämnvärt på ögonbrynen när Britney Spears åmar sig runt en striptease-stång,
eftersom det enbart är en del av hennes  sexiga
image!  

 I ett avsnitt av ”Inför Eurovision Song Contest” gavs det
en del prov på åsikter om sångerskor som var sexiga, men sedan kom plötsligt
videon med Österrikes bidrag, som innehöll några kvinnor som utförde en
striptease-influerad koreografi runt de manliga sångarna – och då blev  tyckarna  plötsligt enormt provocerade
och äcklade. Jag förstod ingenting, eftersom det inte var någon skillnad mellan
kvinnorna som tidigare kallades sexiga och de här kvinnorna som nu kopplades
ihop med uttrycket sexistiska. 

 Den enda skillnad jag kan komma på är att så fort kvinnan
finns  bakom  en man, så är det
sexistiskt, men när hon själv är i förgrunden, så är hon sexig. 

 Men det är inte hela sanningen.  Kvinnan,  generellt uttryckt, kan också vara ett  offer  för sexismen, trots att hon är
själv. Till exempel, häromdagen skrev Aftonbladet om ”Blondinbella”, som nu
tydligen står naken på omslaget till sin egen tidning. Hennes egen tanke bakom
detta projekt var att visa att hon är nöjd med sin kropp, och hon vill nog
själv betrakta det som sexigt. Men det finns en folkgrupp som tycker sig ha
enväldig rätt att avgöra vad som är sexigt och sexistiskt – feministerna, och
de kunde inte låta hennes tilltag göras utan kritik. Hon betraktas helt klart
som  offer för sexismen.  Här är
 artikeln  med kritiken. 

 Så, för att avsluta mina tankar – jag är inte klokare nu
än innan. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att gränsen är hårfin
mellan det accepterade och det icke accepterade, och att det görs så tydligt,
när vi nu lever i en tid då  var och en
ska få bestämma över sitt liv . Att jag kursiverar beror på att jag inte
tycker att det är så, för jag ser den generellt uttrycka moralen som
inkonsekvent, som fäller sig själv. Om var och en verkligen fick bestämma över
sitt eget liv, så skulle ingen reagera och låta sig provoceras i den omfattning
det nu ändå görs. 

 Jag är övertygad om att någon  man  INTE ska uttala sig i frågan om vad som är sexigt och vad som är sexistiskt. För jag
tror att det skulle uppfattas som ytterligare ett sätt att objektifiera kvinnan,
och då männen redan styr så pass mycket i vår värld, och löner är ojämlika
jämfört med kvinnornas, så ska vi med varm hand överlåta de uttrycka åsikterna
till, främst, feministerna. (Men männen kommer fortsätta med de outtryckta
åsikterna!) Debatten kommer fortsätta – skriven som oskriven. 
 ]]></description><pubDate>Sun, 06 May 2012 15:51:58 +0200</pubDate><category>maj 2012</category></item><item><title>Tiden går, och vi med den</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=40</link><description><![CDATA[ I mitt jobb träffar jag dagligen barn som vill vara/verka större än de är. Så fort de fyllt år, t ex fyra år, så talar de om att  nu är jag fyra och ett halvt!  och de planerar redan nästa års kalas. Jag har också märkt det här med att släppa blöjan, det kryper ner i åldrarna, vilket lägger en hel del press på föräldrar vars barn inte är mogna för det än. Det finns fler exempel, men jag nöjer mig med dessa för tillfället. Varför har de så bråttom?  Samtidigt vill vuxna i samhället inte bli äldre. Exempelvis skämtar man om att man är 25+ fast man är betydligt äldre, varenda rynka ska slätas ut, gråa hår ska döljas med hårfärgning, klädstilen är ungdomlig, beteendet är tonårsmässigt... listan kan göras väldigt lång. Varför försöka stanna tiden? Vad blir bättre av det?  Det verkar som att människan i själva verket vill stanna i, ungefär, övre 20-årsåldern. Som om det vore det optimala!   De ungas ära är deras styrka, de gamlas prydnad är deras grå hår.  (Ords. 20:29)  * Låt inte ditt barn sväva ut för mycket i tron om lyckan över en högre ålder. Att bara sikta mot målet gör att man missar resan. * Du kan möjligen dölja ytan av ditt eget åldrande, men det är ett tecken på omognad. När du blir äldre, så lämna över den ungdomliga stafettpinnen till de som verkligen är unga.  
 ]]></description><pubDate>Wed, 25 Apr 2012 19:01:51 +0200</pubDate><category>april 2012</category></item><item><title>Knoppbristning</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=39</link><description><![CDATA[  När våren är i antågande, dagarna varmare och gräset blir
grönare, förälskelsens och passionens högtid, då brukar jag bli nedstämd. Det
sker genomsnittligen varje år. Jag skulle inte vilja kalla det depression, för
det finns människor som har det värre, och verkligen är deprimerade. Jag vill
inte kalla det ångest, för det vore att kränka alla de som lider svårt av det.
Det vore dessutom alldeles för dramatiskt att ta till de båda modeuttrycken,
som människor annars använder sig av så fort de inte känner lycka. 

 Nej, nedstämdhet kallar jag det. Det kommer alltid
plötsligt och det kan vara den mest triviala sak som utlöser det, exempelvis
att vi haft långväga besök, som åker hem igen, efter ett dygn. Och det har, i
sak, över huvudtaget ingenting med separationsångest att göra. Det bara blev
just det som utlöste min nedstämdhet. 

 Det yttrar sig i att jag helt enkelt inte kan vara glad,
och jag går ständigt med gråt på standby bakom ögon och som klump i halsen.
Sorgliga tankar, och minnen av situationer då jag blivit sårad, ligger i
framkant, och blockerar alla tankar som istället skulle kunna göra mig glad.
Ser jag en film eller ett TV-program med sorgliga situationer, så känner jag
stor sympati, en nästan verklig sorg, med fiktionen. Jag blir väldigt defensiv
under denna period. Så jag är inte den som är bitsk, och inte den som tvunget
vill ha rätt i en diskussion. Jag lägger mig, helt enkelt, för minsta kritik,
och påkallar offerkänslan.  

 Naturligtvis bär jag en mask av glädje och
professionalism denna tid, så att det inte ska märkas. Men varje skratt är i
själva verket bara framtvingat, för att inte avslöja mig. 

 Även om ingen, och då menar jag verkligen ingen, kan göra
mig glad, så hindrar det inte mig från att dra ordvitsar och annat som kan göra
ett meningsutbyte lustigt. För det är sådan jag är, vare sig det är under denna
(ungefär) treveckorsperiod, eller resten av året då jag är i normalt psykiskt
tillstånd. Det är bara sådan jag är. Jag vill få folk att skratta. Inte så
mycket för att de ska bekräfta att jag är rolig. Jag vill bara göra människor
glada, och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet. Bara för att jag
inte skrattar, så ska inte det få hindra mig att förlänga andras liv, i den mån
det nu går. 

 Ja, denna period av nedstämdhet pågår just nu. Nej, jag
är inget offer. Nej, det är inte synd om mig. Det här går över, men det får
inte påskyndas. Och nej, jag skäms inte över denna min ärlighet. Jag är bara
människa. 

 Alfons Åbergs farmor har sagt att ” om man aldrig har tråkigt, så vet man inte hur roligt man har det ”.
(Möjligen helt felciterat, men det är så hon menar, i alla fall!) Så jag är
faktiskt tacksam för denna period, för det betyder ju att jag kommer bli
väldigt glad igen. Vad är väl tre veckors nedstämdhet i jämförelse med det…? 
 ]]></description><pubDate>Tue, 17 Apr 2012 19:11:49 +0200</pubDate><category>april 2012</category></item><item><title>Vikten av ett gott berättande</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=38</link><description><![CDATA[  Det finns en hel del verklighetsflykter att göra, och
ljudböcker är en av dem. Man är nästan konstig om man inte lyssnat på någon bok. 



 När jag blev opererad för grå starr första gången, jag var
nio år, så skulle jag ligga kvar på sjukhuset i fyra dagar. Den dagen då jag
blivit opererad kom en sjukhusbibliotekarie in på salen där jag och min pappa låg, och erbjöd mig en ljudbok att lyssna på under min vistelse. En stor orange
box med, kanske, tio kassettband i, och en gul klisterlapp på omslaget med
blindskrift och stor svart stil med bokens titel. Jag tycker mig minnas att
boken hette ”Max och jag och tidsmaskinen”. Jag hann aldrig lyssna färdigt på
den under min vistelse, men jag hann i alla fall lyssna på halva boken. 



 Jag tyckte om att lyssna, och ville gärna göra det mera.
När jag gick till stadsbiblioteket hemma, så såg jag till min glädje att det fanns
sådana boxar att låna. Två stora bokhyllor, nästan helt orangea! Men när jag
gick och tittade på dem, kom en bibliotekarie och visade bort mig med stor
bister min. För de boxarna var minsann bara för gravt synskadade och blinda, och inte för snorungar som inte orkade läsa själva! (Just den meningen är en efterkonstruktion,
men det påminner om vad kvinnan sa.)  Jag undrar just vad den bibliotekarien tycker nuförtiden?
För drygt ett decennium senare kom någon på att det här med inlästa böcker
kunde bli en kassako. Och stora flertalet skådespelare har hängt på, eftersom
de inser vikten av en värdigt berättad text. 

 Jag kan inte skryta med att jag lyssnat på särskilt många
böcker, men i alla fall några. Jag brukar omvandla CD-skivorna till MP3-filer,
och lägga över filerna i mobilen. Sedan lyssnar jag med ljudet en aning för högt, så
att alla ljud, som egentligen finns runt omkring mig, försvinner. Det blir inte
bara en verklighetsflykt – det blir en oas.  Nu 
finns bara fiktionen och jag, och allt jag hör  just nu  är sant. Egentligen tycker jag inte att det är särskilt
viktigt med ljudbokens intrig eller karaktärer. Det viktiga är att
skådespelaren har en bra berättarröst. 

 Den första jag lyssnade på, var Henning Mankells ”Italienska
skor”, inläst av Philip Zandén. Hans salivfulla, mjuka röst, gjorde lyssnandet
till en fröjd, så honom lyssnar jag gärna på igen. Den andra boken jag lyssnade
på var Henning Mankells ”Innan frosten”, och den var inläst av Stefan Sauk.
Hans röst var något rivigare, men med en bas som mjukade upp berättandet, så
det var bra det också. Jag har också lyssnat på Stieg Larssons "Milleniumtriologi", inläst av Reine Brynolfsson. Hans röst passade otroligt bra för texten, och i och med att varje bok var ungefär 24 timmar lång, så kändes det nästan som att man lärde känna honom längs vägen!  På bokus.com har jag lagt in en ljudbok i kategorin "Favoriter", eftersom jag planerar att köpa den när jag har lite pengar över. Jag vill ha läst någon svensk klassiker under mitt liv, och därför är det en August Strindberg-bok. Den heter "Ensam", och är inläst av framlidne Erland Josephson. Egentligen är det inte så mycket för boken, eller ens författaren, som jag vill ha den, utan just för att Josephon läst in den. Hans röst är helt ljuvlig. Något salivfull, mörk, men med en härlig räv-bakom-örat-studs i varje uttalat ord. Det ser jag fram emot att lyssna på.  

 Nu, dessa dagar, lyssnar jag på Helena Von Zweigbergks ”Sånt
man bara säger”, inläst av henne själv. Hon har en skön stämma, men läser lite
ovanligt sakta. Lyssnandet blir för all del en oas ändå. Jag kan inget annat än
njuta. 

 Dessutom sporrar det mitt eget berättande, för jag älskar
att läsa böcker för mina barn. Visserligen kommer jag aldrig att kunna slå
varken Astrid Lindgren eller Björn Gustafsson i läsande, för deras inläsning av
barnböcker är oslagbart, men jag följer deras tradition och försöker det bästa
jag kan, för att mina barn ska uppskatta god litteratur och berättarkonst. 



 Ps. På Stadsbiblioteket i Jönköping finns det en
bibliotekarie som ler och är trevlig, när man undrar över något. Hon kan inte
ha en färdig examen, för hon har uppenbart missat kursen i  bitterhet, tjurighet och se ner på kunden med glasögonen hängandes på
näsan , 10 poäng. Ds.  
 ]]></description><pubDate>Wed, 11 Apr 2012 19:08:44 +0200</pubDate><category>april 1012</category></item><item><title>Inspiration från ett oväntat håll</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=37</link><description><![CDATA[ Jag har fått en ny hobby. Den har smugit sig på, och jag vet inte riktigt om den kanske egentligen alltid funnits där - jag ska köpa mig en handdocka, och lära mig tekniken i hur man bäst agerar med/mot den.  När jag säger teknik, så menar jag inte buktaleri, även om det är en docka som bäst lämpar sig för det. Tricket, som jag ser det, är att invagga en publik i en sådan relation med dockan, att ingen bryr sig ett dugg om att de egentligen ser mig prata när det är dockan som gör det.  Jag har alltid varit en usel skådespelare (nåja, jag har verkligen inte spelat många dramer, så erfarenheten är väl lika med noll!) men jag kanske skulle kunna göra ett bättre jobb, genom att projicera dramaturgi genom en docka istället. Dockans karaktär har jag redan kommit på, så det är bara resten kvar. Jag är riktigt laddad för att lära mig detta, och öva. Planen är att jag börjar i sommar, när jag sparat ihop tillräckligt med pengar för att köpa både docka och kurser.  
 ]]></description><pubDate>Thu, 29 Mar 2012 19:07:28 +0200</pubDate><category>mars 2012</category></item><item><title>Vår, med skuggor</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=36</link><description><![CDATA[  De första vårdagarna är här, men de kommer med sorg. Jag
är nära två tillbud på bara den senaste veckan. Älskade människor som lämnat
sina jordeliv. Min reaktion är som vanligt – en påtaglig tomhet på ord. Det är en stark
kontrast mot att jag egentligen älskar att formulera mig, men när man får veta
sådant här vill man bara krypa ihop i fosterställning och gråta. Inte alls
för min egen skull, men för de närståendes. Plötsligt, utan någon som helst signal, har ett ovälkommet tomrum
uppstått, och man har inget att fylla det med, annat än tårar. Både jag och min
fru tänkte samma tanke, och skickade en bukett blommor. Egentligen vill jag
vara hos de som gråter, och bara finnas där, och gråta tillsammans med dem. Men
det går inte. Så det fick bli den futtiga symbolen - blommor som är vackra, men
som snart vissnar. Istället för att säga ”varsågod”, vill jag säga ”förlåt att
jag inte kan vara hos er och lyssna”.  Job, i Bibeln, drabbas av en enorm sorg väldigt plötsligt. Och direkt kommer hans tre närmaste vänner, för att finnas där för honom. De tre gråter med honom i en hel vecka, innan de över huvudtaget säger något. DET är vänskap, och sådan vissnar inte.  Var inte rädd för sorgen. Var inte rädd för döden. Gråt färdigt, och skratta gott åt alla underbara minnen. Ingen har levt förgäves.  
 ]]></description><pubDate>Thu, 22 Mar 2012 22:09:21 +0100</pubDate><category>mars 2012</category></item><item><title>Kalibrering</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=35</link><description><![CDATA[  Efter ett otal ytligheter den senaste tiden, känner jag
mig nödd och tvungen att skriva lite djupare. 

 Det var länge sedan jag skrev någonting om böcker som jag
läser, nämligen, och dessa dagar läser jag kanske som intensivast under hela
året. Det är en charm med fastan, som jag förstod just idag. Vanligtvis har jag
köpt nya böcker inför fastan, men i år läser jag böcker jag läst tidigare, och
som alltså redan finns i bokhyllan. Förutom den dagliga läsningen av ”Leva med
mål och mening” har jag läst ”Andliga rötter” av Ulf Ekman (ja, just den Ulf!)
och är snart även klar med ”Om prästämbetet” av Johannes Chrysostomos.  

  Andliga rötter 
är en bok som går igenom ett antal aktuella teman för var kyrkan är idag, och
vad som är viktigt att fokusera på. Det
är mycket som kan ta vårt fokus, i det sekulära samhälle som är Sverige idag,
och då har Ulf skrivit ner vad vi bör ta fasta på genom kyrkohistorien, för att
inte tappa balansen. Det gäller att veta grunden för sin tro. 

  Om prästämbetet 
är en bok, skriven av en kyrkofader, tillika helt fenomenal retoriker. Den är
skriven i dialogform; ett samtal med en man som man inte kunnat fastställa vem
det är. Det är ett försvarstal om varför författaren inte anser sig vara värdig
att bli präst. En text perforerad av bibelhänvisningar och bildspråk som får mig
att rannsaka mig själv och den kallelse jag litar på. Det gäller att veta sina
motiv, och ha uppsikt över sin tro, så att man inte faller för frestelser;
exempelvis makt och lust. Man bör alltid ha en lyssnande omsorg om sin
omgivning, och kärleksfullt balansera nåd och förmaning. 

 Jag vet faktiskt inte vad jag ska läsa, när jag har läst
ut den. De nämnda böckerna får mig att fokusera på var jag står, och vad jag
upplever mig behöva förmedla. Det har inte förändrat mig från den ståndpunkt
jag hade innan jag läste dem nu, men som med en del maskiner, så är det bra att
kalibrera sig emellanåt. 
 ]]></description><pubDate>Wed, 14 Mar 2012 21:03:48 +0100</pubDate><category>mars 2012</category></item><item><title>Melodifestivalen</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=34</link><description><![CDATA[  Årets melodifestival var, enligt min subjektiva åsikt,
den sämsta någonsin. De lyckades skrapa ihop en del bra till finalen, men det
var långtifrån bra, det också. Jag tycker att vi kunde skickat något som Gina
och Sarah sjungit! För i kontrast mot de dåliga låtarna, har programledarna
stått ut som de bästa någonsin. Väldigt bra manus, och väldigt bra tajming av
alla tre kvinnorna. 

 Har jag då haft någon favorit i år? Ja, trots att jag
högst ogillar tjejer med gitarrer på magen, så vill jag nog ändå gilla Lisa
Miskovsky. Sedan är jag svag för de äldre herrarna. Flinck med sin poetiska
punkvisa, och Ranelid med sin hyllning till kärleken. Båda har fantastiska
texter, som fått för lite och för felaktigt utrymme i media. För mig är det
svårt att inte älska Ranelids karisma. 

 Några kommentarer (läs: lite sarkasm) om varje låt i
finalen. Allt skrevs medan jag följde finalen. Därav presensformen i
meningsbyggnaden:  ***  David Lindgren kanske kan bli något i framtiden, men än
så länge kan man se honom räkna sina steg medan han dansar. Så nej, inte han!  Thorsten Flinck har nog tidernas mest äkta text. Det är
bara han som kan berätta denna, med den energi han är. Efter allt han har gått
igenom, är jag glad för hans skull, att han rest sig igen. Han får gärna vinna.  Dead by april är bra, men de är varken Nightwish eller
Evanescence. Så de räcker inte riktigt ända fram.  Lisa Miskovsky. Varför har hon gitarr på magen, när låten
är tydligt programmerad? Med 80-tals poptrummor och allt! Men det är ett
väldigt snyggt nummer. Jag gillar norrlänningar och norrsken, så hon får ett
okej.  Top Cats. Tänk att rockabilly görs fortfarande! Jag har
inget emot den musikstilen, men de här grabbarna känns för unga.  Loreen… har lång lugg, och dansar som jag gjorde i
pojkrummet, när jag var liten. Låten blir definitivt en sommarhit, men i min
mobil platsar den inte. Den saknar något. Jag vet inte vad.  Ulrik Munther är skön med munspel och gitarr. Han kan bli
något, men han måste göra något åt ”Emil i Lönneberga”-looken. Coolt med två
trumset i framförandet.  Björn Ranelid och Sara Li. En predikan så här på lördagskvällen
är inte dumt. Frågar du mig vem som är snyggast på scen i det här framförandet,
så är det inte Sara. Men ikväll var det inte lika bra som i delfinalen. Jag
hade för mig att det var mer text då, men det var det tydligen inte.  Molly Sandén är väldigt bra. Men jag minns Sanna Nielsens
”Empty rooms”, och den var strået vassare. Ska vi skicka en ballad, så får det
bli denna… eller ja, det är den enda balladen, så då är det klart, i så fall.  Danny räknar inte sina steg. Han levererar dem som om de
var hans sätt att gå. Det är tveklöst kvällens snyggaste scenkläder och nummer.
Vi kan låta Baku få del av detta, tycker jag.

 ***   

 Programledarna hade som vanligt lysande manus. Dawn
Finers EBU-representant var helt underbar. Ginas jurypoäng från Ukraina var
klockren. Hon är så skön! (Irlands poäng verkade presenteras av Anders Janssons
dubbelgångare!) Von Reiines (Bergströms) fortsatta förnekande av att hon egentligen gillar
tillställningen är obetalbar. 

 Så till frågan – vann rätt låt? Är jag nöjd i år? 

 Nej. 
 ]]></description><pubDate>Sat, 10 Mar 2012 22:16:04 +0100</pubDate><category>mars 2012</category></item><item><title>Sting i mobilen och själen</title><link>http://iloapp.agnesmed.be/blog/anapneo?Home&amp;post=33</link><description><![CDATA[ Häromdagen tyckte jag att det var dags att byta ut lite musik i min mobiltelefon. Det har blivit lite mycket elektronisk musik, av typen synth och trance, på senaste tiden, och jag längtade efter något lite mer svårkonsumerat. Så jag plockade fram några skivor av Sting, som jag inte lyssnat på, på flera år, och det gjorde jag alldeles rätt i. Man tuggar inte i sig hans låtar på en lyssning. Det är inte bara 3 eller 4 fjärdedelstakter, utan man tvingas följa varenda takt för att förstå både rytm och temposkiften. Dessutom är han en fantastisk berättare av historier, där både yta och djup blandas. Och inte ett enda billigt rim i sikte, så det är en ren njutning att lyssna.  Idag är femtonde dagen i fastan, och den stora frestelsen jag tvingas arbeta mot är den om att köpa böcker och musik. Jag får skylla mig själv, att jag letar i utbudet. Men det finns en hel del jag både vill ha, och behöver. Det som jag bara vill ha, kan jag motstå, men det som jag kan ha nytta av för lång tid framöver gör lite mer ont. Och det är just det som jag tycker att fastan är till för. Jag har redan tidigare skrivit att jag tycker om den självspäkande delen, för den är nyttig. Inte minst för ekonomin, men också för mitt perspektiv. Kalla mig gärna konstig. Det tar jag som en komplimang i det här fallet.  
 ]]></description><pubDate>Wed, 07 Mar 2012 18:57:57 +0100</pubDate><category>mars 2012</category></item></channel>
</rss>
